START I ARBETEN I CV I PRESS I KONTAKT I PUBLIKATIONER
MAGDALENA NORDIN
   

 

 

 

 

 

Novell som publiceras i Det grymma svärdet, nr 42. Texten har reviderats i efterhand.

 

 

Den personliga resan

En novell av Magdalena Nordin

 

Årstidsväxlingar är det bästa hon vet. Ljuset, färgerna och dofterna blir annorlunda. En känsla av nystart, en möjlighet att lämna den mörka årstiden bakom sig och istället börja se framåt. Snön har precis börjat smälta från vägarna och Marie tar en rask promenad i sina nyinköpta fotriktiga skor. Hon har precis fyllt 45 och behöver bli mer noggrann med att lyssna kroppens olika signaler. Tygkassen vilar över axeln den svänger fram och tillbaka i takt med stegen. Sedan ljuset börjar vända har hon börjat promenera till jobbet för att kunna få den är extra energin. Hörlurarna har hon lämnat hemma för att verkligen kunna ta vara på stunden. Lyssnar in fåglarna, det svaga ljudet från motorvägen och cyklisterna som trampar förbi. 

Marie har precis fått en längre anställning inom fritidshem på en skola, inte alls långt från hemmet. Det är en deltidstjänst, vilket innebär att hon är ledig varje måndag. Arbetspassen kan vara rätt stimmiga så att bara få sitta hemma och göra att ingenting en dag i veckan skapar livskvalitet. Från början ville hon bli lågstadielärare, men lyckades aldrig skriva klart sin masteruppsats. Nu i efterhand så kan hon ångra att hon sköt upp den allt för länge och tänker att någon gång ska hon skriva klart den. Hitta tillbaka till skrivandet, som egentligen är ganska givande. Men med åldern upplever hon att energin är lägre och tankarna blivit mer uppsplittrade, vilket gör det svårt att bygga upp längre tankeprocesser.

Det har alltid funnits något lockande i hela utbildningsväsendet, just på grund av möjligheten att påverka människor. Under sin verksamhetsförlagda praktik kom hon till insikt att lägre åldrar passar allra bäst. Ju yngre, desto mer oförstörda och mer formbara. Hon skulle vilja ge unga bättre förutsättningar för att själva kunna forma sina liv, istället för att påverkas av andra. Bland annat genom att synliggöra normer och öva upp ett mer kritiskt förhållningssätt. Över lag är hon intresserad av demokratiuppdraget som ingår i undervisningen. I en föränderlig värld är det viktigt att rusta medborgarna på rätt sätt och en av de mest aktuella frågorna handlar om att stärka den digitala kompetensen som ett led i demokratiarbetet. Marie har tagit del av flera rapporter som visat att barn gör en allt tidigare internetdebut, ibland redan vid två års ålder. Därför behöver de lära sig så tidigt som möjligt att använda internet på ett ansvarsfullt sätt, som en förebyggande åtgärd. Genom att lära dem kritiskt tänkande från början kommer man att förhindra det konsumtionsförfall som medborgarna uppvisar genom sitt användande. Vi lägger grundstommen i bygget av medborgaren och gör vi den bara tillräckligt stabil så kommer ingenting att kunna rasa samman.

En av de viktigaste sakerna i Maries liv är att hon mår bra. Hon konsumerar flitigt böcker självkärlek, självkänsla och inspirationsmaterial till att utöva mindfulness. En röd tråd i självhjälpslitteraturen bygger på att förändra våra tankar och vårt beteende i det vardagliga livet. Att vi helt enkelt kan bli lyckligare genom att imitera lyckliga människor. För Marie har yogan blivit ett viktigt verktyg för att förbättra välmåendet. Där kan hon hitta ett fokus, en plats där hon bara får vara. Via internet har hon hittat en favoritinstruktör som regelbundet lägger upp nya videor som är enkla att följa med i. Det är en blandning av andningsövningar, styrka, stretch och affirmationer som bidrar till ett positivt tänkande. De övningar som tränar balans och koordination kan nästan liknas med intellektuell stimulans, då det upplevs som att man aktiverar samma delar i hjärnan, vilket också bidrar till ökat välbefinnande. Människan kan jämföras med en orienterare med karta och kompass och det gäller att följa den för att hamna rätt. Yogan blir en kompass i tillvaron, som ett kvitto på att hon trots livets olika åtaganden inte glömt bort att sätta sig själv i främsta rummet.

Sedan några år tillbaka bor hon i ett hus tillsammans med sin pojkvän. Han har två barn från en tidigare relation, en dotter på 12 år som bor där varannan vecka samt en 15-årig son som kommer och bor hos dem mer sporadiskt. Pojkvännen köpte huset tillsammans med sin förra flickvän, som föredrog stora öppna ljusa ytor. Marie har aldrig varit särskilt intresserad av inredning, men hade nog valt att göra andra typer av renoveringar om hon hade fått chansen. Väggen mellan vardagsrummet och köket har tagits bort och hon hade nog hellre behållit originalköket, med ett mindre avskilt rum med ett köksbord vid fönstret. I stället har de en köksö med barstolar som står mitt i rummet och hon känner inte riktigt bekväm med att sitta på stolarna med sitt morgonkaffe. Köket är en blandning mellan minimalism och lantlig stil och ligger ganska långt ifrån hennes personliga smak. Men hon har bytt ut köksknopparna och skruvat upp några hyllor så att det känns lite mer som hennes eget.

När Marie och hennes pojkvän träffades så upptäckte de snabbt att de hade väldigt mycket gemensamt och det föll sig naturligt att göra nästan allting tillsammans. Att ta sig an sin sambos barn kändes självklart, dessutom var det ett bra sätt att komma närmre varandra i relationen. De delar fler saker. I början kunde hon känna ett visst utanförskap i föräldrarollen, som att hon alltid stod i bakgrunden. Men allt eftersom de tillbringade mer tid ihop, skapade familjekänsla, diskuterade och planerade saker som rör barnen, fick hon känslan av att hon och hennes pojkvän växt ihop till ett starkt team. Samtidigt försvagades bandet mellan pojkvännen och barnens mor och ibland vid överlämningar så kunde hon observera att barnens mamma desperat började fiska efter interna upplevelser som de delade då barnen var mindre, långt innan hon kom in i bilden. Marie kunde inte låta att känna sig betydelsefull.

Förr brukade hon ofta göra cykelutflykter till olika secondhandbutiker. Nu tillbringar hon den mesta tiden på olika byggvaruhus. Det senaste året har hon och hennes pojkvän påbörjat ett byggprojekt av en altan och det behöver ofta kompletteras med diverse material. Marie har aldrig byggt tidigare och har alltid varit nyfiken på att lära sig nya saker. Idag kan hon hantera en skruvdragare och har byggt flera gipsväggar helt själv. Byggvaruhusen ligger placerade i olika industriområden och i samband med inköp så brukar de passa på att stanna till vid en mack som ligger vid en korsning, för att unna sig kaffe och bulle för en obetydlig summa. Marie tycker det är mysigt med mer opretentiösa stunder tillsammans, till skillnad från den mer stela stämningen på surdegscaféerna inne i stan. Hon är van att röra sig mellan olika miljöer och tycker det är spännande och exotiskt att se alla människor med keps sitta och äta korv. Platsen påminner om ett industriområde som hon brukade cykla i under tonåren och hon försvinner in i en nostalgidröm. Hon älskar sly och rallarrosor.

Enligt Marie finns det två saker som är viktiga att upprätthålla i en relation. Det ena är att inte gå upp allt för mycket i vikt och det andra är att se till att vårda kontakten med gamla vänner. Även om det tar mycket energi så är hon noga med att ta sig tid att hälsa på kompisar med jämna mellanrum, trots att de bor i andra städer. En av hennes närmsta vänner bor ungefär en timmes pendling bort och det är lätt att göra spontanbesök eftersom det är bra tågförbindelser.

När de träffas brukar det mest prata gamla minnen. De lärde känna varandra då de pluggade filmvetenskap ihop. Hon hade precis flyttat till Stockholm och den feministiska medvetenheten hade ökat och det växte fram en kultur där kvinnor vågade göra saker som killar alltid har gjort. Tjejer började måla graffiti, något som traditionellt sett varit en mansdominerad kultur. Det anordnades också speciella och DJ-kurser för att peppa tjejer att våga prova. Marie var en av dom. Hon minns känslan av att stå bakom DJ-båset och alla tittade på henne förvånat, som att hon kunde något svårt och häftigt. Hela 00-talet var en händelserik tid. Minns alla roliga fester, men också drivkraften och kampen. Minns hur de var med och skapade debatt kring kommersiella annonser i det offentliga rummet, särskilt med fokus på kvinnoobjektifierande reklam. Tillsamman med en organisation lyckades de få vissa platser helt fria från kommersialismen, som i stället fylldes med demokratiska budskap. Under en workshop tog Marie och några fler initiativ till att göra virkad graffiti som ett sätt att manifestera kvinnors rätt att synas och ta plats i det offentliga rummet. Över lag fanns det en ökad medvetenhet kring kvinnofrågor och hon minns sig själv som modig och djärv, att hon faktiskt var med och skapade förändring.

Hon sitter i en fåtölj i vardagsrummet och försöker läsa en bok. Det är någonting med den öppna planlösningen som gör henne nervös. Som att hon aldrig riktigt kan gå in i sig själv, utan känner av allting som händer rummet. Ingenting blir riktigt privat, utan är mer som att hon är i allas känsloliv samtidigt. Det är också svårt att stänga ute alla energier i rummet, som att de bara flödar fritt mellan de olika öppna ljusa ytorna. Eller kanske snarare avsaknaden av energier som hon känner av. Kanske har hon inte hängt med i utvecklingen när det gäller dagens ungdom, utan hade mer en föreställning om att man umgicks i ett hem genom att någon satt och spelade gitarr och någon annan satt och ritade, samtidigt som någon städade. Kanske att något av barnen bjöd hem en kompis och att det togs fram fika. Nu sitter de mest ensamma framför sina datorer. Marie har inte riktigt knäckt koden på hur hon ska få kontakt med dem. Hon tycker det är svårt att hitta gemensamma referensramar, som att de helt saknar intresse för med omvärlden.

Vissa stunder kan hon ha svårt att tygla sin irritation och hon är väl medveten om svårigheterna med att bo med andra människor och tänker att det blir extra viktigt att ta hand om sin hälsa för att inte belasta andra med sitt mående. Hennes känsloliv har en tendens att åka som en berg- och dalbana, därför gäller det att hitta bra rutiner så att hon håller sig i balans. På senare tid har hon börjat med hårdare konditionsträning. Känslan av att ta ut sig fullständigt i de olika rörelserna är obeskrivligt skönt och på natten efter sitt träningspass sover hon för en gångs skull gott.

Altanen som de börjat bygga tillsammans liknar ett stort trädäck som sitter ihop med husfasaden och på den är det tänkt att det ska rymmas flera olika soffgrupper. Längre fram i tid, då de sparat ihop mer pengar så är tanken att den ska sitta ihop med en inbyggd jacuzzi. Baksidan av huset har alltid varit en viktig plats för Marie och egentligen tyckte hon bättre om trädgården som den var innan. Framför allt tycker hon att det är lite synd att busken rosenhallon försvinner, den gav trädgården en fin inramning. Men hon hade inte riktigt satt sig in i byggskissen och nu är stommen redan på plats. Hon inser också att själva däcket saknar en naturlig feng shui. Precis på det ställe där man helst skulle vilja sitta, som hade blivit en naturlig skyddad plats, kommer det sitta en trapp upp till däcket.

För att få uppslag och inspiration till deras altan så tar hon hjälp av några trädgårdsmagasin som hon lånat hem från biblioteket. Hon bläddrar i de olika magasinen och hittar mängder med bra lösningar. Stora krukor och spaljéer kan användas för att för att skapa avgränsade rum, en känsla av en oas. En välsorterad blomaffär med stort utbud ligger precis i närheten av de butiker som de brukar besöka i stan och tänker att nästa gång ska de stanna till där. Gå runt tillsammans i butiken och drömma. När de packar in sig i bilen så har hon redan varit in på nätet för att se vad som finns på lager. Klätterrosen polstjärna kan bli upp till fem meter hög och vore pampig att planera, kanske som bildar en vägg upp över altanens kant. Humle, vildvin och klematis vore också fint.

Alla ärenden i stan tar längre tid än planerat och efter den omfattande veckohandlingen ser hon stressat på sin pojkväns trötta blick och känner att det här är inte rätt tillfälle för den här aktiviteten och låter bli att nämna hennes idé.

Det är vardagskväll och hon har sovrummet för sig själv en stund. Ligger på golvet med hörlurar för att genomföra en meditation. Det här ögonblicket har hon sett framemot hela dagen, längtan efter att äntligen få slappna av. Hon har visualiserat i förväg hur alla spänningar och all nervositet lämnar kroppen, lite som att se framemot njutningen av att äta något riktigt onyttigt. En stor del av hennes tid går åt till oro. Det finns så mycket som kan gå fel, särskilt när det handlar om relationer. Som att hon hela tiden måste vara på sin vakt. Hon har också svårt att tolka alla koder, en känsla av att det finns en massa osynliga sociala kontrakt som hon inte riktigt får grepp om.

Maries liv är ett ständigt detektivarbete. Allt som pågår runt om kring henne observeras och analyseras. Nästan som att hon hade ett stort kalkylark i hennes huvud, med olika orsakssamband och slutsatser. Om hon säger eller gör något, brukar hon titta på sin pojkvän och försöka tolka hans reaktion. Hon har lärt sig att om hans röst går upp lite i falsett, så tyder det på någon form av osäkerhet, någon form av distansering, att de inte är så där nära och sammansvetsade som de brukar. Varje tonfall, kroppsspråk eller avvikande beteende hos den andre kan vara ett potentiellt hot mot att hon inte längre är älskad. Hon läser på Familjeliv om andra kvinnor som oroat sig varför ens kille sitter så länge på toaletten med mobilen och kan tills slut lugna ner sig när de flesta svarar att de antagligen vill vara ifred. Det sista hon vill är att bli avvisad och genom att identifiera tidiga tecken kan hon parera och förhindra att detta sker.

Hon vet att det är oattraktivt när kvinnor blir allt för krävande och kvävande och i vissa situationer så måste hon anstränga sig för att inte bli ett plåster. Då brukar hon åka in till stan för att upprätthålla bilden av att ”ha ett liv” i stället för att vara den som bara vill umgås med sin pojkvän. Vandrar runt i olika affärer, lyfter på sminkprodukter som hon aldrig skulle köpa, provar en ful blus i en provhytt, för att sedan ta bussen hem igen. Vid andra tillfällen är hon mer ambitiös. Då kan hon klättra upp på vinden och leta fram längdskidor bland presenningar, gamla gosedjur och delar av ventilationsrör. Vill ge ett intryck av att hon är driven. Åker runt i ett oplogat skidspår som är delvis stenigt, för att komma hem rosig och glad, med egna hobbys och intressen.

De ligger tillsammans i soffan och ser på film. Marie klarar inte av ”starka kvinnor”. Nuförtiden är alla TV-serier och filmer överfulla av självsäkra kvinnor med bra kroppshållning och en outtröttlig styrka. De tar sig själva på stort allvar och viker sig inte för någon. Inte ens de som levde på 1800-talet. Det verkar också som att hennes pojkvän gillar att se den typer av filmer och inte sällan slutar det med att kvinnorna med självsäker blick tar kommandot och sätter sig gränsle över en mans ansikte. Tänker att han egentligen föredrar en starkare kvinna, som inte utstrålar beroende och ängslighet.

Hon slår upp sin dator och börjar söka på ordet ”självkänsla”. Det finns ett stort utbud av sökträffar och efter en stunds klickande ramlar hon in på en sida som handlar om mental träning. Skälen till att träna upp sin mentala styrka, eller ”jagstyrka” som det också kallas i texten, är många. Med hjälp av mental träning kan man öka sin självkänsla, minska sin oro och bli bättre på att hantera stress. Mental styrka är inget man föds med och hela idén är att bli bättre på att kontrollera sina sinnesstämningar. Marie tänker att det är en väg framåt. Arbetet kan liknas vid fysisk träning och om hon gör detta tillräckligt ofta och tillräckligt länge, så kommer hon till slut bli stark. Då kommer hon bli den där lugna, trygga och starka personen som hon önskar att hon var. För Marie fungerar det bäst med enkla rutiner som görs regelbundet. Hon läser vidare på nätet:

”Att praktisera självkärlek, att göra saker för sig själv som stärker det psykiska och fysiska välmåendet, fyller på med energi och hjälper oss att landa i oss själva. Självkärleksaktivitet behöver inte vara något stort, tidskrävande och kostsamt. Det handlar mer om att prioritera att göra någonting som får dig att må bra varje dag, och det kan vara så enkelt som att dricka ett glas vatten eller ta några djupa andetag. ” 

För varje år går barnen upp litegrann i vikt. Tidigare har det inte synts så mycket eftersom de haft kläder som döljer, men sedan dottern börjat sjuan har hon bytt klädstil till korta magtröjor och jeans som inte riktigt sitter i midjan. Den äldre sonen kan äta en hel påse grillchips på en vardag. Egentligen är det inte hennes sak, men känner en oro över utvecklingen. Hon är väl kanske inte rätt person att ta upp det, men tänker att hon åtminstone kan bidra med bättre mat på bordet. Att helt plötsligt föra in nya maträtter är inte helt problemfritt, så istället fokuserar hon på lägga fram fler alternativ, också för att hon själv gärna äter det.

Ibland ställer hon fram flera olika tillbehör som morötter, vitkål och isbergssallad, för att göra det mer inbjudande. Marie tror inte på att tvinga barnen att äta utan brukar tålmodigt fråga uppmuntrande om de vill prova. Hon tänker att det är en process, att om de exponeras för den typen av mat under tillräckligt lång tid så kommer de till slut bli nyfikna och börja äta. När det finns mer tid och energi så brukar hon tillaga grönsaker så att de mer liknar varma rätter, som t ex honungsglaserade palsternackor i ugn. Vissa dagar gör hon waldorfsallad och det händer också att hon ställer fram bönor. Hennes mat förblir orörd.

På TV4 visas ett klipp där de visar hur man kan få barnen att börja äta mer nyttiga efterrätter. Marie tycker det är värt att prova. Efterrätten är en grön ärtglass och receptet består av frysta gröna ärtor, mosad banan, mynta och lime. Egentligen ska man tillsätta agavesirap som är mer hälsosamt, men Marie använder vanligt socker för att glassen lättare ska gå hem. När hennes efterrätt väl serveras så märker hon den inte får det där positiva mottagandet som hon hade förväntat sig.

I fortsättningen tänker hon att salladsrätterna endast är till för henne själv. Men att om de andra får problem med vikten i framtiden så har hon ryggen fri, de kan i varje fall inte säga att det inte fanns tillgång till bra mat. Varje måltid har något beskt över sig, hon blir ständigt påmind om att hennes mat inte finns. I stället tittar hon på hur resten av familjen upplever samhörighet genom samma gemensamma måltid.

Luften är frisk och lite kylig. Marie försöker ta en lugn skogspromenad men har svårt att ta in naturen på grund av den ilska som omsluter henne dygnet runt. En känsla av att inte äga sina egna tankar och efter den misslyckade promenaden gör hon ett nytt försök med hjälp av yoga. Det verkar inte heller fungera, tankarna slutar inte snurra. Ältar gamla händelser där hon önskar att hon agerat annorlunda. Fantiserade utbrott som aldrig kommer att äga rum. Yogapasset övergår i långa stretchpositioner och hon tänjer musklerna allt hårdare, eftersom det är lättare att koncentrera sig på något som gör ont. Som ett milt harmoniskt självskadebeteende. Till slut försvinner tankarna och kroppen blir tung mot underlaget.

Sedan en tid tillbaka har Marie märkt att hennes pojkvän inte är lika närvarande. Det är någonting med sättet han håller om henne, den där vanliga energin och dragningskraften finns inte riktigt där. Hon upplever också att han är mer disträ i deras samtal. Vid flera tillfällen har hon försökt fråga honom vad som händer, men får alltid svaret att han är trött. Marie tänker att trötthet egentligen kan betyda vad som helst och har svårt att leva i den ovissheten. Kanske inte att han aktivt undanhåller något, utan tror snarare att han inte har tillräcklig kontakt med sina egna känslor.

Hela situationen skapar ett stort lidande i Maries liv och när allt känns extra jobbigt så brukar hon fundera ut lösningar som kan göra deras relation bättre. Kanske har livet börjat gå för mycket på rutin, som gör att de slutat uppskatta varandra. Eller så beror det brist på energi, precis som han säger. Under veckodagarna så har hon börjat lägga extra mycket tid på att tänka ut olika maträtter så att de dagliga rutinerna ska flyta på smidigare. Om hon avlastar honom i vardagen så att han återhämtar sig snabbare, så kommer relationen också följa samma utveckling. Hon brukar även se till att ligga steget före, genom att förutse händelser som kan upplevas som stressiga, så att hon kan planera på ett bra sätt så att allt inte kör ihop sig samtidigt. Vardagsrummet och köket ser hon till att hålla rent och undanplockat, så att hemmet blir en lugn och vilsam plats att komma hem till.

Det är förkylningstider vilket gör att arbetet som fritidspedagog blir extra hektiskt eftersom de inte alltid lyckas täcka upp med vikarier. Marie har inte heller känt sig på topp den senaste tiden, hennes engagemang är mer eller mindre borta. Under den senaste veckan har hon fått samtal från avdelningschefen eftersom hon missat flera viktiga arbetsuppgifter, bland annat hon råkat skicka hem ett barn utan att haft kontakt med vårdnadshavare. Vid ett tillfälle blev hon också väldigt arg, vilket ledde till en avvikelserapport. Hon har även fått kritik från kollegor, att hon verkar osäker i sin yrkesroll och inte riktigt lyssnar in barnen. Att hennes ledarskap är allt vuxenstyrt, att barnen inte får det inflytande och den delaktighet som de har rätt till.

Lunchrasten, som brukar vara dagens höjdpunkt ger en viss vila. Marie passar på att försvinna bort en stund. Sitter vid fikarumsbordet och bläddrar i ett pedagogiskt magasin för att slippa konversera med sina arbetskamrater. Fastän hon jobbat där över ett år så känner hon fortfarande ingen. Stirrar ner i en artikel som handlar om att bedriva undervisning och lärande på vetenskaplig grund. Kvinnan som intervjuas sitter på en låg stoppad pall med hjul, så att hon på ett ergonomiskt sätt kan hamna i samma ögonhöjd som barnen. Hon på sig en stor, mönstrad tunika med en kofta över, har en kortklippt frisyr och ler käckt.

Av någon anledning har Marie svårt att känna sig fri. Hon kan inte riktigt identifiera var känslan kommer ifrån, utan är mer som en osynlig gräns som hela tiden rör sig innanför. Som att det finns en diffus kraft som hela tiden försöker hålla henne tillbaka och även om hon ibland försöker utmana den så är det som att hennes känsloliv hindrar henne från att verkligen närvara i stunden.

Vänner och bekanta, som hon följer via sociala medier, verkar inte brottas med samma typ av problem. Hon tycker också att det är svårt att identifiera sig med dem, som att de bär på en helt annan lätthet och glädje inför livet. Alla verkar så lyckliga, de går på fester, umgås med vänner, har fritidsintressen, kärleksfulla familjer och gör karriärer. De lever så spontant, som att de bara gör vad som faller dem in i stunden. Marie försöker komma på varför vissa personer, som ändå har ganska liknande uppväxt och tillhör samma generation som henne själv, har lyckats uppnå ett liv som är väldigt olikt hennes eget. De tycks ha en helt annan förmåga att leva efter sina ideal och värderingar. Hon kan inte låta bli att känna en viss avundsjuka på en gammal bekant i flödet som driver jämställdhetsfrågor, håller massvis med föreläsningar, är mamma, samtidigt som hon tillbringar mycket tid med väninnor.

När Marie tar selfies så brukar hon alltid se till att granska bilden noggrant innan publicering, så att det inte ska synas på hennes blick vad hon egentligen tänker och känner. En rädsla över att bli avslöjad, att andra ska kunna se rakt in i hennes själ och upptäcka att hon inte är tillräckligt frigjord.

Att försöka återuppta en mer aktiv livsstil känns som ett viktigt steg i hennes utveckling. På sistone har hon varit hemma alldeles för mycket och vill gärna bryta det mönstret. Marie försöker också att minnas när hon hälsade på någon av sina vänner senast och kommer på att det var rätt länge sedan sist. På ett sätt kan hon känna att de glidit isär, eller att hon inte vill berätta saker om hennes liv i samma utsträckning. Förr brukade hon ofta dela med sig av sina relationsproblem, otaliga gånger har hon ringt sina vänner och gråtit och bett om råd. Men med tiden har hon blivit mer försiktig eftersom hon inte vill smutsa ner sig själv med saker som hon just öst ur sig. Som att gå runt med en ful kofta på stan. En paranoid känsla av att känna sig bevakad, att andra uppfattar henne som en misslyckad thaifru och att de bara sitter därute och väntar på rätt tillfälle att få upplysa henne om hur det egentligen är.

Hon inser att det är viktigt att börja jobba med sig själv genom att titta närmre på sina tankar och känslor. Tänker på alla de kvinnor som drivit kampen framåt, som gjort det möjligt för andra att ta plats. Just nu känner hon sig inte särskilt modern. En slags etisk stress över att driva samhällets utveckling bakåt genom sin egen existens. 

Rummet är målat i en ljus cappuccinofärg och i fönstret hänger ett par panelgardiner i matchande färgskala med bruna och röda mönster. Marie har precis fyllt år och som en födelsedagspresent till sig själv har hon bestämt sig för att unna sig några samtal hos en psykolog. Idag är hon några minuter tidig och medan hon hänger av sig jacka och slår sig ner i soffan, så passar terapeuten på att göra i ordning en kopp kaffe med mjölk i, enligt Maries instruktion. Tekokaren går igång och hon uppskattar de små detaljerna som gör att hon känner sig extra sedd och omhändertagen.

De träffas onsdag varannan vecka och för Marie har det verkligen blivit en höjdpunkt i tillvaron. Under deras möten så har de avhandlat allt möjligt och hon tycker det känns skönt när någon tar sig tid att lyssna och att få saker speglat utifrån. Marie valde specifikt en kvinna eftersom det kändes tryggare. Då kan hon vara mer öppen, vilket gör det möjligt att prata mer fritt. Terapeuten har bekräftat att Marie redan har en hög medvetenhet kring sig själv, vilket ger en känsla av att hon redan kommit en bra bit på väg.

Innehållet i samtalen har successivt börjat inrikta sig på nuet och fått en mer lösningsfokuserad karaktär. Terapeuten tittar på klockan och ser att minutvisaren passerat prick och dagens samtal inleds med en snabb återkoppling från föregående träff, samtidigt som terapeuten ber Marie att ta fram den hemläxa som skulle göras till idag. Pappret visade sig som tur var ligga kvar i väskan och Marie vecklar ut den kantstötta lappen som är nästintill tom, samtidigt som hon känner sig skyldig över att hon inte tagit terapeutens arbete på större allvar. Marie tycker inte det är helt oproblematiskt att lägga till ytterligare en sak i hennes liv, även om det inte är någon ursäkt.

Timmen känns ovanligt långdragen och båda försöker göra sitt bästa för att fylla tiden utifrån de få anteckningar hon lyckats få ner. Vissa av uppgifterna verkar hon också ha löst på fel sätt och Marie har också svårt för den coachande stilen och tycker inte heller att det är särskilt förtroendeingivande när terapeuten går klädd i en figursydd damkostym. Kanske har hon haft fel förväntningar, att hon egentligen ville ha en gränslös kompis som gräver i ens inre mot ens vilja, som hittar åt allt som är fel. Eller att bara ha någon att luta sig mot och slappna av en stund. Som att ha en facklig företrädare för livet som står upp för de svaga.

När den sista minuten har passerat så packar de undan sina anteckningar och tackar för samtalet, samtidigt som det finns en tyst outtalad känsla i rummet där båda vet att detta var sista tillfället.

På köksbordet står en stor hög med böcker. Att fortsätta arbetet på egen hand känns mer naturligt, då behöver hon inte stressa fram något resultat. Det finns en hel del självhjälpslitteratur som ringar in hennes problem och ett återkommande tema som hon upptäckt är något som kallas för ”inre ofrihet”. Denna typ av ofrihet, eller mental ofrihet som den också kallas, skapas inifrån och genom att stanna upp och titta på sig själv och börja göra saker annorlunda, så kan man bryta sig loss från invanda tankar och mönster. Författarna betonar också vikten av att göra saker som får en att känna sig fri och försöka göra dessa saker ofta.

I en av hennes böcker som hon börjat läsa, så delar författaren upp friheten i olika kategorier, där man använder olika verktyg för att frigöra sig från begränsningar inom de olika områdena. En av dessa är den fysiska friheten, något som intresserar Marie eftersom det känns konkret och ligger ganska nära hennes egna intressen. Den fysiska friheten är kopplad till hälsa och genom att ta hand om sig själv med bland annat vardagsmotion, så kan man få en funktionell kropp som kan ta en ut på olika äventyr. Författaren förklarar vidare:

”Jag kan till exempel springa en halvmara utan att tänka så mycket på uppladdning och formtoppning. Jag vet att jag kan hänga med till toppen av Kenbnekajse med glatt humör och att jag kan vandra en heldag, cykla till stan och spela padelmatch utan att jag behöver förbereda mig sådär särskilt mycket. Det är fysisk frihet för mig.”

Löpträning tycker hon känns både roligt och lätt, eftersom det inte kräver så mycket planering. Dessutom har hon redan en god grundkondition, vilket gör det lättare att komma igång. 

Vinden svalkar lätt mot ansiktet. Marie tar sig fram med lätta steg på de små stigarna, svänger ut mot cykelbanan, vidare förbi havet och sedan in i skogen igen. Flyger fram i den lätta funktionsjackan. Skulle kunna fortsätta hur långt som helst, trots att hon sprungit över en mil. Känner inga som helst begränsningar. Stannar till på en höjd och blickar ut, tittar på de vackra molnen som skiftar i skymningens alla färger. Tar ett djupt andetag för att verkligen omfamna den lyckokänslan som uppstår i detta ögonblick. Det här tillståndet kommer hon återvända till så ofta hon kan.

Friluftsområdet som de valt att åka till ligger några mil bort och Marie har tagit med sig en termos med kaffe in i bilden för att göra resan så mysig och behaglig som möjligt. Det är en solig dag och Marie låter sin hand vila på sin pojkväns knä, samtidigt som hon tittar ut över det kuperade landskapet. Just nu känner hon sig lätt i sinnet, saker som tidigare som känts jobbiga ser ut att lösa sig. Den största förändringen som skett är nog att hon börjat sätta sig själv i fokus och börjat ta mer plats. Men också att hon har vågat ta upp några svåra ämnen med hennes pojkvän som fört dem närmre varandra. Ibland så får hon också känslan av att arbetet med sig själv gett henne en annan typ av utstrålning. En glädje och ett lugn som drar till sig andra människor i sin omgivning.

Själva anläggningen verkar drivas av flera olika organisationer som har i uppdrag att försöka inspirera och motivera familjer att oftare kommer ut och göra saker tillsammans, som ett sätt att stärka banden med hjälp av gemensamma upplevelser och besökarna kan välja mellan exempelvis utomhusbingo, jättepilkastning, fotbollsgolf, äventyrsbana och segwaystaffett. Tillsammans har de lyckats enas om att prova en ny typ av paddling som verkar populär och Marie välkomnar förslaget. Mycket eftersom hon läst en del träningsbloggar på nätet och sett att den också brukar användas som träningsform. Särskilt för att träna balans och bålstabilitet eftersom man paddlar sig framåt stående. Då gör det inte så mycket att hon missar sin den träning som hon hade tänkt göra senare idag, eftersom de kommer att röra på sig medan de umgås i vattnet. 

De hjälps de åt att bära ner uppblåsbara surfbrädor, paddlar, flytvästar och luftpumpar till en strand. Marie märker på barnen att de inte verkar helt nöjda med att måsta pumpa upp sin bräda själv och hon får känslan av att de förväntar sig något annat av henne, kanske att hon borde känna en värme sprida sig i kroppen när hon ser dem röra sig i vattnet, en känsla som sedan smittar av sig på hela aktiviteten och ger dem fina minnen. Paddlingstekniken var inte helt enkel att förstå och Marie försöker tålmodigt instruera, samtidigt som hon undrar tyst för sig själv varför de envisas om att komma ut på den här typen av aktiviteter, där de är så ointresserade av sport, träning och rörelse i övrigt. 

Ganska snabbt har Marie hunnit bli vän med brädan och tar sig med lätthet fram i vattnet. Får till ett ordentligt paddeltag och glider en lång bit ut på sjön. Fortsätter ro mot horisonten, samtidigt som hennes tankar flyter iväg och fantiserar fram en filmidé. En slags komedi som handlar om att dagens ungdomar, som tillbringar den mesta tiden framför sina datorer, måste ge sig ut i krig. Varje scen framträder tydligt i hennes huvud och hon finner någon slags njutning i att se hur de inte klarar av ett enda uppdrag. Filmen växer fram och får en tydlig dramaturgi, ser framför sig hur de släpar fötterna i marken och precis när de ska ut i strid så försvinner någon nyckelperson bort någonstans med sin mobil, kanske på grund av någon diffus ångestproblematik. Maries ansiktet mjuknar och hon får ett milt leende på läpparna. I bilen hem är hon på gott humör.

Ibland funderar hon på att föreslå ett platsbyte vid middagsbordet, för att skapa mer variation i vardagen. Hittills har hon alltid suttit mitt emot dottern och Marie har märkt att hon har tankar och känslor som är svåra att hålla tillbaka. Hon vill inte fastna i en negativ spiral, så ett platsbyte skulle antagligen lösa situationen. Lägger märke till små obetydliga detaljer som växer på ett ohanterligt sätt. Försöker fokusera på något positivt och riktar uppmärksamheten mot odlingslådorna utanför fönstret. Odling har verkligen blivit en av hennes stora passioner det senaste året. Den vackra dillpionen, begynnande gurkplantor och fingerborgsblomma. Vissa perenner har hon sått föregående säsong, men det mesta har hon omsorgsfullt odlat upp från frö. Konstaterar att växterna antagligen är det enda i det här hemmet som verkligen är en förlängning av henne själv. I år har hon sått en ny blomma som börjat breda ut sig i rabatten. Vackra vita yviga blommor med namnet fjädervallmo, men det som intresserar henne mest är att de tillhör gruppen opiumvallmo. Marie ler inombords av att veta att ingen någonsin kommer att upptäcka vad hennes blommor egentligen innehåller, att ingen kommer att upptäcka att inkörsporten till droger finns mitt framför näsan i deras egna hem. Som en tyst passiv hämnd för att inte vara tillräckligt intresserade av andras liv.

Marie tänker att hon kanske skulle må bra av att komma iväg ett par dagar. Byta miljö och se saker ur nya perspektiv. Kollar runt på några bokningssidor och hittar ett prisvärt hotell med bubbelpool i en stad hon pluggade i som ung. Många av hennes gamla kompisar bor kvar där och det kanske vore givande att träffa dom igen. Även fast hon innerst inne vet exakt hur hon vill göra sin resa, så är det som att hon hela tiden velar och klickar vidare istället för att bara bestämma sig, som att det vilar någon form av nervositet över hela beslutet. Hon vill inte uppfattas som avvisande och även om hon inte upplever det som ett uppbrott i relationen, så kan hon åtminstone uppleva det som ett mikrouppbrott, eller en känsla av att hon skapar en liten reva i ett tyg. Alla hennes automatiska tankar och rädslor kickar igång och hon kommer att tänka på en särskild sorts stress som är vanlig inom offentlig sektor. Att om man väldigt ofta tvingas ta beslut där man måste gå emot sin första känsla och istället resonera sig fram till rätt beslut, så kommer man sannolikt bli utbränd.

Samtidigt blir hon nervös för att hon inte ska lyckas prioritera sig själv och missa sina mål och försöker räkna ut allt som kan tänkas stå i vägen för att hon ska kunna genomföra sin plan. Alla situationer som hon måste säga nej till. Som små manus där hon på förhand skrivit sina egna repliker. Marie vet hur svårt det kan vara att ta sig i väg på saker, många gånger kan hon snubbla på något oförutsägbart på vägen, som att hennes driftighet inte hjälper henne ända fram. Svårast är beslut som ska tas med kort varsel, då är risken stor att hon inte riktigt hinner känna efter och säger ja på ren automatik. Helst önskar hon att livet var uppbyggt som ett strikt schema så att hon slapp ta beslut i stunden, som hon bara kunde följa.

En varm, mjuk röst ber Marie att föreställa sig hur hennes kropp har ett par vingar. Visualiserar fram hur hon lyfter från marken och seglar upp mot himlen ovanför det vardagliga, högre och högre. Marie befinner sig i ett djup avslappnat tillstånd, nästan som att hon är på väg in i sömn och meditationen hjälper henne att tappa in i en positiv känsla där hon styrs utifrån glädje. Ju längre in i lyssningen hon kommer, desto tydligare blir bilderna i hennes huvud:

”En liten sväng åt vänster, en stor åt höger, nu dyker vi rakt ner – och så upp igen! Vilken svirrande härlig känsla av frihet! Känn nu, på samma sätt som du vet att det alltid finns tillräckligt mycket luft att andas, att du inte har några som helst begränsningar. Andas in obegränsade möjligheter! Flyg fritt, flyg lätt, flyg högt! Det finns ingen som du – och du har bara möjligheter utlagda framför dig. Vilken väg väljer du, när du väljer med hjärtat och perspektivet från ovan?”

Bakgrundsmusiken tonar ut och hon öppnar långsamt ögonen. Stannar kvar i den positiva känslan och tar tag i alla bokningar som behöver göras. Nästa dag är hon på väg.

Morgonljuset, trafiken och dimman ger en stan en härlig känsla och hon märker att stan i stort sett är sig lik. Sätter sig på ett café och unnar sig en stor kaffe och en macka. Resten av dagen består av ett fullspäckat schema med inbokade mötet med vänner från olika tidsperioder. Först lunch på stan, sedan en promenad längs vattnet med en gammal barndomskompis och lite senare på kvällen hälsar hon på en bekant som just flyttat in i en nyinköpt villa. Marie tycker att det är viktigt att påminna sig själv vem hon är, att hennes liv fortfarande är rikt, omgiven av många vänner.

Villan är egentligen ett radhus och ligger i ett nybyggt område som fortfarande håller på att växa fram. Medan mannen håller på att plocka undan disken från middagen, så passar väninnan på att ge Marie en husesyn och hon tittar nyfiket in i alla rum. De slår sig ner i en soffa i ett inglasat uterum med varsitt glas vin. Mycket tid har gått sedan så sågs sist och hennes vän frågar upp saker om Maries liv och hon börjar berätta vitt och brett om träningsmål och nyfunna intressen. Väninnan, som också är småbarnsförälder ser något stressad ut över den egentid som hon lyckats få till i sin vardag. Det ger Marie ett visst lugn, en känsla av att hon ändå åstadkommit något. Medan samtalet pågår så försöker hon minnas upplevelsen av en lång löprunda, så att hon kan tappa in i den euforiska lyckokänslan och utstråla det i samtalet.

Telefonen ligger synlig på bordet och Marie håller hela tiden ett halvt öga på den under deras konversation. Det börjar bli ganska sent och hon har fortfarande inte haft någon kontakt med sin pojkvän under dagen. Egentligen började hennes oro växa fram samma stund som hon klev på tåget och det dröjde inte många minuter innan hon började försöka få tag i honom. Först några gulliga sms och när hon märkte att det inte gav någon respons, så provade hon att ringa. Efter fem timmar ringde han upp, då minskade stressen något. Han ville fortfarande ha henne. Än så länge. Idag har hon försökt att inte vara lika påstridig och lyckades vänta ända fram till lunch innan hon började höra av sig, men till sin stora besvikelse fick hon inget svar. Stänger av sin telefon som ”straff”, för att känna någon form av övertag. Efter 15 minuter sätter hon igång den igen och märker snabbt att det inte finns några missade samtal. Resten av dagen har handlat om att vänta. Konstaterar att det händer något med kroppen när man alltid går emot sig själv och sitter på sina händer. Marie tänker att det är patetiskt att hålla på som hon gör och försöker hela tiden tänka på att sänka axlarna för att inte hennes väninna ska märka vad som egentligen pågår.

Till slut ser hon hur telefonen kommer till liv och hon dricker snabbt upp sitt vin och avslutar mötet med sin vän. När Marie får höra hans röst i andra änden så försvinner all oro, istället känner hon bara glädje och lättnad. Bokar om sin resa så att hon åker tillbaka samma kväll, just nu vill hon bara hem. Befria sig från allt som är jobbigt. Ett lugn sprider sig i kroppen och hon bestämmer sig för att aldrig mer behöva kämpa, utan bara slappna av och flyta med. Säger upp sig som sin egen hälsopedagog och som sin egen KBT-terapeut. Skriver ett avskedsbrev till friheten som handlar om att aldrig mer utmana sig själv, släppa taget om allt och bli helt och fullt känslostyrd.

Solen lyser in genom sovrumsfönstret och hon känner sig tillfreds med livet. De ligger tätt tillsammans utan att göra något speciellt, samtidigt som tiden går. Inga distraktioner, ingen som ringer eller skickar meddelanden. Omvärlden försvinner och hon saknar heller ingenting som finns utanför. Hon ligger helt stilla, ingenting får ändras nu när allt är så perfekt. Marie vill vara i det här tillståndet för alltid.