Separatutställning på Galleri CC, Malmö 6-29/9 2019.
Efter att en tid burit på känslan av att hon sakta bevittnar konstens död och med hjälp av Uppfostran genom konsten, försöker Nordin åter formulera konstens mening, både för sig själv och för omvärlden.
Uppfostran genom konsten, skriven av Herbert Read, gavs ut 1943. Boken fungerar som en slags handbok hur man demokratiskt fostrar medborgarna genom att låta dem skapa konst. Herbert Read var anarkist och hans texter utgår från modernismens idéer om att använda konsten som en frigörande kraft för människan. Det slutliga målet med skapandet – en demokratisk revolution.
Magdalena Nordins brev till utställningen:
På senare tid händer det allt oftare att jag ställer mig själv frågan om kultur, konst eller de så kallade konstarterna, verkligen är viktiga för människan. Möjligt att jag har påverkats av min omgivning. Under de senaste åren har jag befunnit mig i en miljö där konst och kultur inte alltid ses som en nödvändig del i samhällsutvecklingen. Fram till nu har jag haft en föreställning om att alla individer bär på en djup övertygelse om att konst är något viktigt, som en ohotad sanning som aldrig behöver argumenteras för eller ifrågasättas.
Möjligt att jag befinner mig på fel plats, men ibland känns det som att jag bevittnar konstens död. Eller åtminstone att kulturen befinner sig i en allvarlig kris. Det är obehagligt att föreställa sig konsten som en berättelse, som vi kan välja att tro på eller inte tro på. Jag tänker att vi en gång i tiden resonerat oss fram till varför konst är viktigt för människan och samhället, detta har förts vidare i några generationer och blivit förkroppsligat, utan att vi kan vara säkra på var denna övertygelse kom ifrån. Tänk om berättelsen är på väg att skrivas om.
Det är särskilt jobbigt av egoistiska skäl. Hela mitt mående, självbild och status är beroende av att den här berättelsen upprätthålls. Jag äger i princip inget annat än mitt kulturella kapital. Ur ett större perspektiv, så kan det upplevas väldigt dystopiskt att föreställa sig en värld där konst saknar mening och plats. Det sitter så djupt att konsten är en del av ett välmående samhälle och fungerar som en grundbult i hela det demokratiska projektet.
Kanske befinner jag mig mitt i denna förvandling. Att grundbulten som vi kallar konst, just dragits ut. Men att jag inte märker det, eftersom det sker så lugnt och tyst. Det uppenbarar sig inte som en domedagskänsla, allt är i stort sett som vanligt. Möjligt att känslan av att vandra runt på ett museum är något mer närvarande.
Att befinna sig i ett slags vakuum, en total nollpunkt kan också vara en befrielse. En unik möjlighet att börja om och finna konstens mening på nytt. Någon gång i tiden måste filosofer, teoretiker och andra tänkare formulerat detta från grunden. Vad har de skrivit och finns det något som går att återanvända?
En tänkare, konstfilosof och pedagog som har haft stort inflytande över svensk undervisning och svensk samtidskonst under 1900-talet är Herbert Read. År 1943 gav han ut boken Uppfostran genom konsten, som sedan översattes till svenska 1956. Boken fungerar som en slags handbok hur man demokratiskt fostrar medborgarna genom att låta dem skapa konst. Herbert Read var anarkist och hans texter utgår från modernismens idéer om att använda konsten som en frigörande kraft för människan. Det slutliga målet med skapandet – en demokratisk revolution.
I det här verket utforskar jag Herbert Reads texter, som tar mig med på en resa mot den abstrakta expressionismen. Med hjälp av Uppfostran genom konsten, försöker jag åter formulera konstens mening, både för mig själv och för omvärlden.
