FÖRORD LILI VON WALLENSTEIN:
Min kamp består av att fylla livet med mening. Det lyckas aldrig. Kaffe gör mig glad, åtminstone morgonkafferuset. Jag har nyss dumpat en vettig, snygg, vältränad kille för en romans med en haschrökande alkis som det gick åt skogen med. Men jag är vid gott mod. Eller nu är det inte så nyss, men jag ältar fortfarande. Jag brukar dricka på helgerna även fast det inte är så kul. Blir mest trött. Jag jobbar i inlandet och veckopendlar in till Umeå på helgen då jag däckar full på en skummgummimadrass i mitt gamla barndomsrum hos mina föräldrar nån gång efter 2 på natten. Ibland plockar jag ur deras diskmaskin för att kompensera det hela. Jag fyller 34 år i år, men jag har i varje fall ett riktigt jobb fram till sommaren.
Tematik och karakteristik känns möjligen igen: kvinna i trettioårsåldern, har fortfarande inte funnit den rätta, grubblar över tillvaron. I ett försök att återfå kontrollen över denna tillvaro: börjar skriva dagbok. Genom sidorna får läsaren följa en vardag där det mesta skrivs ner –möten och måltider, minnen, skvaller, kärlekskänslor och känslosvängningar. Ansatsen kunde liknas vid en Borges Funès, en Joyces Finnegans Wake eller varför inte en Schmidts Zettels Traum. Javisst. Avseende tematik, konflikter, konfliktlösning och personlighetsutveckling kan Magdalena Nordins text sägas angränsa till eller ingå i romangenren: inledning, intrig, intrigernas stegring, peripeti, någon slags upplösning, någon slags avslutning. Återkommande och representativa konflikter är uppbrottet från pojkvännen, det nyfunna objektet för åtrå samt flytten till och lärarvikariatet i Vilhelmina.
Vad mer? Nordin leder oss neråt, inåt, mot en tillvaro radikalt avklädd och ensam, mot det som är botten i oss alla (ångest, rädsla, ständig saknad). Trots att det privata och privatpersonens vardagsbestyr och vardagskval står i skriande fokus, är texten allmängiltig. Ty: i bakgrunden finns en annan historia. Även denna handlar om sönderfall, men inte bara om det privata och känslomässiga, utan om ett socialt, politisk och kulturellt sönderfall. Det enda motståndet är att försöka skriva sig ur smärtan – för att därefter dela, dela, dela den.
Skunk, ett svenskt community för individer över arton år, grundades och var en pionjär bland svenska webbcommunityn. Inom kort blev Skunk även landets största community. Bland användarfunktionerna fanns diskussionsforum, gästbok, personliga presentationssidor, samt, i detta sammanhang viktigast: en dagbok. Inom kort konkurrerades emellertid communityn ut av mer användarvänliga och mer samtidsanpassade fenomen som Lunarstorm. 2010 stängde Skunk ner. I mars 2013 öppnade dessbättre en privatperson en kopia av Skunk: denna blev inom kort både välbesökt och välanvänd. De som varit aktiva under nittiotalet startade nya konton, då inget av det gamla innehållet fanns kvar. Dessa användare, som började närma sig medelåldern, fortsatte skriva som under Skunks glansdagar: tonårsspråk, ångest, separation, livskris och död. Språket – och detta gäller även Nordins text – är ofta trevande, famlande och inte fullt utvecklat, men det är ett trevande och famlande på blodigt allvar. Och visst, det – och detta gäller även Nordins text – är på allvar, ty det handlar om att vara över trettio år och försöka bli vuxen i en tid av hög arbetslöshet och deltidsanställningar med osäkra avtal, en tid med nya krav på framgång och nya krav på familjebildning. Det handlar om en generation som föddes under åttiotalet, en tid av välfärd och överflöd. Det handlar om en tid av varumärkesbyggande. Detta varumärkesbyggande är för övrigt en av anledningar till Skunks nutida framgång, en framgång som bottnar sig i protest mot de sociala medier vars främsta syfte är just varumärkesbyggande.
Ska jag publicera det här? Hur många vänner kommer jag att ha kvar då?
De texter som i det följande står att läsa består alltså av Magdalena Nordins inlägg i sin så kallade dagbok hos Skunk, inläggen författades mellan April 2013 och September 2014. Med utgångspunkt i populärkonstens ifrågasättande av finrummens uttrycksmedel har Nordin genom åren gjort ett flertal verk som berör teman om tonårskultur och, i synnerhet, kvinnlig lågstatuskultur. Tonårskulturen med dess direkta, lättillgängliga stilistik och symbolik – sådant det uttrycks exempelvis genom sociala medier och genom Skunk – befinner sig onekligen långt från maktens korridorer och det språk som talas i dessa korridorer. Genom att sammanställa och publicera sina inlägg, genom att låna tonårens tungomål, hyllar, belyser och problematiserar Nordin ungdomskulturen.
Det cartesianskt trygga påståendet ”jag tänker, alltså finns jag till” har i detta sammanhang förvrängts eller förvänts till ”jag påminner andra om min existens, alltså finns jag till.” Trots detta är Nordins text en påminnelse om den konst som gror i ensamhet, långt bort från gängse organisations och möteskultur och långt ifrån storstädernas förädlade kulturkotterier. Textens jagpositionering inte ett tecken på titanisk, statisk självsäkerhet och självförhävelse, utan är snarast ett uttryck för inte pubertalt men allmänmänskligt identitetssökande och identitetsosäkerhet. I Det måste finnas någon väg ut ur allting berörs tomhet, ensamhet, arbetslöshet, tristess, ångest, tröstätning, killar, kicksökeri, alkohol, naturromantik, västerlandets undergång, länsbussresor, kvinnohat och möten olika samhällsklasser emellan. Texten är oundviklig för den som är intresserad av botten i människan – och intresserad av medialiseringen av samtidskulturen. Jaget har knuffats ner från sin piedestal, vältrar sig i smuts och själanöd, når aldrig vare sig helighet eller upplysning. Vad mer finns att säga? Satis politus.
Lili von Wallenstein
|
