START I ARBETEN I CV I PRESS I KONTAKT I BOKBÅL FÖRLAG I BLOG
MAGDALENA NORDIN
   

 

 

 

MY NAME IS NOT SUSAN - GRUPPUTSTÄLLNING NORRTÄLJE KONSTHALL

 

Utställningen pågick 2010-10-30 t o m 2010-12-12

 

MEDVERKANDE

Sara-Vide Ericson,
Åsa Ersmark
Magdalena Nordin
Signe Johanessen
Iris Smeds

Curator: Lili von Wallenstein.

 

Recension i SVD >>

Fler bilder från utställningen på min blogg >>

 

 

 

 

 

MY NAME IS NOT SUSAN

Bejublad, begabbad, avundad, utskrattad: Whitney Houstons ställning och status karakteriseras av dubbelhet och förändring. Houston har vid ett otal tillfällen fått illustrera nidbilden av kvinnan – hon ville ha allt men lämnades slagen, utslagen, förfallen och dessutom fet. I sinom tid konverterades bilden och hon blev åter den framgångsrika sångfågeln. My Name is not Susan, vars titel lånats från nämnda sångerskas hit, handlar inte om Whitney Houston. Däremot handlar utställningen om feminismens föränderlighet. Därutöver karakteriseras utställningen av en ovilja att som kvinna, människa eller konstverk låta sig kategoriseras efter benämningar och bestämningar. Kön, tillvaro och ting kan vara mer än bara ett och enahanda. Så även Whitney Houston.
I My Name is not Susan samsas sammanblandningar, sammansmältningar, sexuell symbios och snedvridningar. Utställningen syftar till att formulera frågor om feminism och den feministiska konstens möjligheter och begränsningar. Feminismen förvrängs, tänjs och töjs eller – mer rätt – bilder av feminismen förvrängs, tänjs och töjs. De medverkande konstnärernas skilda uttryck och praktiker är kanhända inte uppgörelser med den traditionella feminismen. Däremot är deras verk kraftfulla konstateranden: någonting har förändrats i den feministiska (eller postfeministiska) konstens fält. Tiderna förändras. Så även konst, ismer och mänsklighet.
Undertecknad heter inte Susan. Om vi likväl fördjupar oss i detta namn kan nämnas att det är en förkortning av namnet Susanna, vilket betyder lilja. Jungfru Maria avbildas ofta med en lilja, då den symboliserar fromhet, oskuld och obefläckad avlelse. Jämsides är liljan en dödssymbol; exempelvis brändes en fransk lilja fordom in på mördares axlar för att skänka dem deras slutgiltiga identitet som dråpare. Den konst som My Name is not Susan uppvisar avsäger sig allt vad fast identitet och ism heter. Den avsäger sig likaså allt vad som kan betecknas oskuld, mildhet och förgängelse och gör det till fördel för överträdelser, framåtskridande och frimodighet. Mitt namn är för övrigt Lili von Wallenstein.

Många frågar varför det mest är kvinnor på mina målningar. Mitt svar blir då att dessa inte är där som representanter för ett av två kön – utan som bilder av människor och som företrädare för olika känslolägen. Det spelar ingen roll om det är en kvinna eller man som på målningen representerar de interpersonella tillstånd jag är ute efter.
Sara-Vide Ericson (f. 1983)

När jag ammade och låg i badet hittade jag en vulkan eller en rörlig landskapsmålning av en vulkan. Detta var upptakten till mitt arbete med symboler i video och skulptur. Vad är den symboliska ordningen och går den att bemästra, urbanisera, reformera? Jag vill föreslå att symbolernas makt ligger i omedvetna handlingar.
Åsa Ersmark (f. 1981)

Jag vill utmana det politiskt korrekta sättet som människor förhåller sig till pornografi och sexualitet. Min konstnärliga verksamhet utforskar driften frigjord från moral och empati.
Signe Johannessen (f. 1978)

Jag tror att det är farligt om feminism kommer att handla om att lyfta upp sitt nedtryckta kön. Jag lever med ett tämligen högtsvävande kön och koncentrerar mig hellre på andra saker – som att vara människa.
Iris Smeds (f. 1984)

Sara-Vide Ericsons målningar vittnar om interpersonell problematik. Denna problematik, som utmynnar i ett slags komplex individualism, är inte könsrelaterad utan förenad med mänsklighetens varande. De individer som figurerar i verken är både karska och kuvade: kort sagt är de som människor är mest. I Hang in there you pussy utforskas kroppsspråk, klädval, pose och position. Undersökningen börjar eller slutar i frågan huruvida könet på de personer som återfinns i målningarna har någon betydelse. I slutändan anas ett konstaterande att människan, oaktat kön, är sig själv om inte nog så åtminstone närmast.
Flashpoint är en serie affischer skapade av Magdalena Nordin (f. 1980) i samarbete med Ericson. Verket spelar med det ansvar som tillskrivs unga, kvinnliga konstnärer i ett förment feministiskt, framåtskridet samhälle som vårt. Därutöver skönjs ett banal men mänsklig sanning: många vill, åtminstone emellanåt, vara begärliga objekt. Affischen, ett medium som traditionellt nyttjas i politisk verksamhet, förlänar verket ett drag av inverterad aktivism. Krutdurk, flampunkt, antändningstemperatur: Flashpoint utgör en feministiskt icke-korrekt lek med kvinnan som objekt och är en drift med det förhållande som kvinnor idag förväntas inta till sin kropp och sexualitet.

Åsa Ersmark söndrar, sammansmälter och omstöper de mest klassiska, vanligen köns- och kroppsrelaterade symbolerna. Symboler och symbolik bortkollras; den ursprungliga berättelsen brister och en annan, alternativ historia formuleras. Genom nedsmältanden, sammanblandningar och legeringar ifrågasätts kategoriseringar och det på förhand givna (och så även freudiansk och lacansk psykoanalys). Ersmarks symbolhaveri har i hög grad en feministisk grundval, men samtidigt behandlas feminismen som ännu en sliten symbol – någonting splittrat, söndrat, i behov av reform och omformulering.
I Volcano sammanförs två gravt symbolbelastade, samhöriga men samtidigt väsensskilda kroppsdelar. Det moderliga, livgivande bröstet och den eruptiva, likaså livgivande fallosen blir del av detsamma men samtidigt fullkomligt främmandegjorda. I Sunset förväxlas eller sammanblandas könsdrift och dödsdrift – två relaterade men samtidigt artskilda entiteter. Kort sagt: kategoriseringarna lämnas, objekt och kropp blir vad de liknar men samtidigt någonting helt annat. Vad de egentligen är lämnas öppet och outsagt. Path består i en stig som separerats från sin naturliga, jordbundna kontext. Stigen leder till intet, eller: till själva omformulerandet som slutgiltigt mål. Ersmarks omstöpanden och sammansmältanden handlar om allmänmänsklig frigörelse från de hävdvunna innebördernas ok. Hennes verksamhet syftar därutöver till att uppmärksamma tillvarons mångtydighet – och om att omdana denna tillvaro.

Signe Johannessens organiska, icke- alternativt flerkönade skulpturer liknar kroppar som ligger där: ödelagda, utpumpade men svagt flämtande efter den tusende orgiastiska övningen. Kanske kan skulpturerna betraktas som uttryck för ett slags grundläggande, genusomedveten sexualitet: könslighet raderad, mänsklighet förenad i sexuell symbios. Johannessen använder pornografi eller, mer rätt och riktigt, porrbranschen som en laddad, komplicerad men likväl möjliggörande utgångspunkt. Skulpturerna är avseende form och färg uppenbarligen inspirerade av sexleksaker. Men: i stället för att nöja sig med ett brukligt, fördömande förhållningssätt till pornografi utforskar Johannessen området och omvandlar det till någonting alstrande.
Silikon är, i den bröst- och sexfixerade kontext som är vår, ett hävdvunnet banalt stoff som för tankarna till lättköpt klimax och könslig konsumtion. Materialet i kombination med ämnet resulterar i en oväntad förening mellan motsägelser – nämligen mötet mellan det intima eller mänskliga och reifikationens kroppsliga konsumtionssamhälle. Vi dväljs i en tillvaro där sexualiteten transformerats till estetik och försäljningsobjekt. Kropparna pulserar, höjer och sänker sin yta, rubbas. Materien lever, trots allt.

Iris Smeds konstnärskap kretsar kring spörsmål rörande identitet och jagskapande. Subjekt eller objekt, människa eller produkt, fiktion eller verklighet – begreppen förvrängs och utvidgas.
I sina performances skapar och gestaltar Smeds skilda karaktärer och levnadsöden. Serien Susanna vid havet, signerad Jane Martini, bör betraktas som ett utvidgat performance. I egenskap av den fiktiva Jane Martini har Smeds framställt ett antal organiska, sinnliga tavlor som signalerar ett (möjligen naivt) andligt uppvaknande och könsligt medvetande. Gestaltandet av Martini, en amerikansk helyllekvinna med rötter i hippierörelsen och ett förhållandevis statiskt feministiskt medvetande, kan betraktas som en drift med bilden av den kvinnliga konstnären – eller: som ett försök att förstå och rannsaka bilden av den kvinnliga konstnären. I vilket fall undersöks genom Jane Martini möjligheten att vara någon annan än den man egentligen är (eller: dilemmat att bli betraktad som någon man inte är). Smeds verksamhet består i en spaning efter icke-definition och dubbelhet – och efter den identitet som gått förlorad i vårt hyperindividualistiska, identitetsbesatta men samtidigt skönt identitetslösa tidevarv.

Text: Lili von Wallenstein